fredag 30 oktober 2009

Ibland undrar jag när denna mardröm ska ta slut, är otroligt tacksam för att ha Alma här såklart, men att hela tiden vara på bristningsgränsen är fruktansvärt tufft...
***
Igår tog dem en lungröntgen igen på Alma och den var lite mer förändrad nu än sist så nu har det sätt på henne cpap igen och det är det som gör mig så ont.. Hon är inte jättesjuk men att hela tiden få bakslag på bakslag är så himla jobbigt... Man vill ju att allt bara ska bli bättre och bättre nu så vi kan få börja vårat nya liv..
***
Kicki och hennes familj var här i Onsdags och hälsade på och hon hade med sig sin mammas bok "Ett år med Liv" och den plöjde jag igenom snabbt och den är så himla bra! Den sätter verkligen ord på det man känner och man får bekräftelse på att man inte är ensam..
***
Måste ju såklart avsluta inlägget med någonting positivt och det är att Alma verkligen växer så det knakar! 1530g vägde hon igår kväll och då hade don ändå fått lavemang och bajsat ORDENTLIGT.. :)
***

Kram

3 kommentarer:

Pillargontanten sa...

Åh vad jag önskar att man kunde ta en del av dina tråkiga känslor och dela dem, men jag hoppas att det finns fler sjusa stunder än mörka :O)
Kram på er, och det kommer att bli bra!

Morfen sa...

Åh vad jag önskar att det blir stabilare snart så att hon slipper genomgå en massa jobbiga undersökningar och att ni får åka hem och börja leva ert liv. Kan tänka mig att det är som ett vakuum på sjukuset och oron hela tiden. Skickar massor med styrkekramar!!
Hurra för att Alma har ökat i vikt!! :D Kraaaaaaaaaaaaaaaaam

Anonym sa...

Förstår att det måste vara jätte tufft... Men det som är jobbigt gör en ju starkere eller vad brukar man säga?? Ni kommer att klara det! Det går ju ändå åt rätt håll.
Kram Ita