Ibland undrar jag när denna mardröm ska ta slut, är otroligt tacksam för att ha Alma här såklart, men att hela tiden vara på bristningsgränsen är fruktansvärt tufft...
***
Igår tog dem en lungröntgen igen på Alma och den var lite mer förändrad nu än sist så nu har det sätt på henne cpap igen och det är det som gör mig så ont.. Hon är inte jättesjuk men att hela tiden få bakslag på bakslag är så himla jobbigt... Man vill ju att allt bara ska bli bättre och bättre nu så vi kan få börja vårat nya liv..
***
Kicki och hennes familj var här i Onsdags och hälsade på och hon hade med sig sin mammas bok "Ett år med Liv" och den plöjde jag igenom snabbt och den är så himla bra! Den sätter verkligen ord på det man känner och man får bekräftelse på att man inte är ensam..
***
Måste ju såklart avsluta inlägget med någonting positivt och det är att Alma verkligen växer så det knakar! 1530g vägde hon igår kväll och då hade don ändå fått lavemang och bajsat ORDENTLIGT.. :)
***

Kram

Den här veckan har allt mellan himmel och jord hänt, känns det som. Lill tjejen har blivit super förkyld.. :( Hon nyser, hostar och snörvlar.. Man vill så gärna hjälpa till på något sätt men det går ju inte. Det vi kan hjälpa henne med är att försöka suga henne ur näsan och svalget och ge henne näsdroppar. Men man vill så gärna hjälpa till på något mer sätt. Däremot är hon inte jätte sjuk än så länge, ganska pigg ändå.

***

Däremot har vi inte varit så himla goda vänner med en del av personal styrkan, tyvärr. Var i tisdags när vi blev utflyttade från isoleringsrummet som de bestämde att Alma skulle få vara med oss i ett familjerum, eftersom hon varit så stabil. Klart vi ville, även fast man blev lite osäker på om man skulle klara det..

***

Det gjorde vi iaf och de visade oss lite olika saker som vi nu hade ansvaret om. Dessvärre började Alma att dippa mer och mer i pulsen och det var ingen i personalen som kom! Vi hade nämligen blivit tillsagda att "röda larm" fick vi inte stänga av för det skulle en ur personal styrkan göra. När Alma dippade för tredje gången på en kort stund, ringde jag på signal knappen och frågade dem varför de inte kom?? "Hon är nog inte mogen för detta" Var typ svaret jag fick, sen gick hon igen..

***

Tog inte lång stund innan hon dippade igen men det var fortfarande ingen personal som kom!! Tillslut var Alma som en grå geleklump med blå-lila läppar och ni kan tänka er hur vi kände oss! En ur personalen kom med mat till henne och sambon och sköterskan blev nästan ovänner där inne och jag var alldeles skärrad så tillslut bröt jag ihop helt och bara sa åt dem att "Ni får ta henne för detta är inte vårt jobb!"

***

Då blev det fart på dem och de tog ut henne till salen istället där hon ligger lite närmare till hands.

Här tycker man ju att det kunde ha slutat men det gjorde det såklart inte...

De ringde på en läkare så att hon kunde kolla henne och hon kom in och pratade med oss. Vad vi än försökte säga så bara avbröt hon oss och pratade om sin erfarenhet inom sjukvården och att hon såg så bra ut den kvarten hon kollat på henne! Öh, va?? Vi ville ju att de skulle göra något men allt berodde på att hon var förkyld och prematur.. Vi svarade att vi vet att de gör så när de är för tidigt födda men hon är inte som vanligt, men hon bara avbröt oss. Så hon gjorde upp att vi skulle avvakta i 1-2 timmar och se vad som hände. Ja, vad ska man säga? Jag kände mig så himla maktlös!! Ingen lyssnade ju på oss och när vi försökte prata om magen så skulle man inte reta henne eller ge lavemang, det är inte bra..

***

Som tur var ringde hon upp överläkaren som hade bakjour och frågade vad han tyckte och det var vår räddning tror jag.. Han tyckte absolut att de skulle ta nya infektionsprover och göra en lungröntgen för att kolla så det inte hänt något med dem..

När hon kom in och berättade det så frågade jag igen om de inte skulle göra något med magen för det var ju så här hon var i Gtb.. Nej, sa hon återigen.. Man ska inte hålla på att hjälpa dem för mycket.. Jamen hon kan ju inte bajsa! Röt jag i och då mumlade hon någonting om att hon kanske skulle kolla upp det sen när de andra provsvaren hade kommit...

***

Efter nio någon gång kom en annan läkare som skulle jobba natten och sambon berättade alltihop för honom återigen och han lyssnade vad vi hade att säga.. Han ringde upp överläkaren igen och han sa bara att det är självklart att de ska ge lavemang!

Så gumman fick tillslut lavemang och sen dess har det varit lugnt igen.. Dippar gör hon men inte så som det var i tisdags..

***

Läkaren har iaf fått en tillsägelse om att det inte får gå till så och avd chefen har blivit informerad om det som hände på familjerummet så förhoppningsvis händer det inte någon annan!

***

Kram

I torsdags fick vi åka hem till Karlstad sjukhus igen och det är så skönt, man känner sig verkligen hemma här... Alma verkar också trivas för hon har nästan inga dippar alls nu. De har börjat gett henne lite syrgas så jag vet inte om det kanske är därför, vem vet hon har kankse behövt det hela tiden. Mycket bättre är hon iaf och det är vi väldigt glada för!

***

Nu har vi fått vaccin mot svininfluensan också, fick ont i armen till att börja med men sen fick jag allt huvudvärk, lite feber och mådde små kymigt. Men vad är väl det om jag slipper få influensan?

***

Sambon åkte hem igår han och tog sig en dag hemma. Han skulle laga mat som vi kan äta här.. Vi har liksom inte riktigt råd att äta ute varje dag, pengarna bara flyger iväg! Sen skulle han tvätta, byta däck på bilen, köra den andra bilen på lagning.. Ja ni vet såna där saker som vi bara har kunnat skjuta framför oss, tillslut börjar det bli bråttom att få allt fixat. Om inte han blivit sämre av sprutan så kommer han hit idag ialla fall. Ska bli skönt, det känns allt lite bättre att vara två...

***

Nu har jag pumpat färdigt så nu ska jag ner och äta frukost!

***

Kram

Två inlägg på samma dag hör inte till vanligheterna men nu har det hänt saker här idag. När vi kom till Alma idag så höll de på att mäta henne och de nästan hoppa på oss! Hon hade haft några riktigt kraftiga dippar när vi hade gått igår och de kände att de ville göra något för henne innan de gick hem. Så de gav henne lavemang och när de gett henne en dos på 5 ml kom det en del bajs, de gav henne 2 ml till och nu kom de högre upp i tarmen. Då kom det ännu mer bajs och sen kom det en rejäl kludd till på egen hand. Efter det har hon knappt haft några dippar alls. :) Så idag har vi haft en helt annan bebis hos oss, sköterskorna har knappt behövt hjälpt oss någonting!

***

Hjärt- och hjärn ultraljudet var helt normala och det var en stor sten som föll från våra hjärtan. Nu verkar det som vi får komma hem i morgon i allafall, om inte annat så blir det säkert innan helgen!

***

Kram igen!

Nu verkar det som det tar ett tag till innan vi kommer "hem".. De vill veta först vad dipparna beror på eftersom de har blivit lite mer och hon är borta längre stunder.. :(

Igår gjorde de hjärt och hjärn ultraljud för att utesluta att det inte är något sånt som gör att hon får dem.. De tror fortfarande att de beror på magen men de måste utesluta andra saker först.

***

Om det ser bra ut i hjärta och hjärna så kommer de att göra en ny kontrast röntgen och se än en gång hur tarmarna ser ut. Sen får de överväga igen om de måste operera henne eller inte.. Ett steg fram och två tillbaka, men det var som en bm sa -det går upp och ner hela tiden, var beredda på det.

***

Med oss går det ungefär lika upp och ner och det är väl iofs inte så konstigt.. Än så länge har vi iaf kunnat stötta varandra så vi har inte haft våra känslomässiga dippar på samma gång..

***

Kram

Egentligen

Än är vi kvar i Göteborg på Östra men nu hoppas vi på att det kanske snart kan bli hemfärd. I tisdags bajsade hon själv för första gången och ni skulle bara veta vilken uppståndelse det var här! :) Det vi väntar på nu är att becket ska komma ut och sen vill de se att hon klarar att bajsa ut "mjölkbajsen" själv i någon dag och sen, sen kanske vi får komma "hem" till sjukhuset igen..

***

Däremot har hon börjat dippa väldigt i pulsen och idag har det varit väldigt mycket så de har tagit en massa prover för att se om det är något som ligger bakom det. Kan vara så att hon börjar få en infektion eller så är det just detta med bajseriet som tar mycket krafter på henne så hon helt enkelt glömmer bor att andas..

***

Ja, alltid är det något att oroa sig för, men så är det väl för alla som skaffar barn, har jag förstått.. :)

***

Kram

Som ni säkert förstår pga att jag inte har skrivit så har det hänt en massa saker.. Sambon kom ju där i tisdags och det tog inte lång stund efter det som läkaren kom in till oss. De berättade att bebisen mår inte alls bra inne i magen hos mig utan de var tvungna att ta ut den. Halv åtta på onsdagen skulle jag snittas.. Sen gick allt i ett rasande tempo, vi skulle packa alla saker, träffa narkos läkaren, hälsa på hos avd 10 där bebisen skulle vara, sen till förlossningen och få ett rum där under natten.. Jag gick som i ett töcken och fatta ingenting! Det var om jag skulle sövas eller inte sövas, hade jag någon allergi, massa maskiner, pumpar, 100 olika rum, det skulle göras crg kurvor, tas prover, sättas kateter osv osv.. Tillslut kom vi iaf in på ett förlossningsrum där vi skulle sova för natten och då kom läkaren M in och satte sig ner hos oss..

****

Hon tyckte allt bara var urdumt, varför jag skulle snittas på morgonen när de redan vet att bebisen inte mår bra och den ändå ska ut.. Hon och dr R ville ta ett ordentligt snack med de andra i teamet och förlösa mig under kvällen i lugn och ro istället. Det kunde ju annars bli ett akut kejsarsnitt under natten och vem var det bra för?

Jag var bara tacksam för att ligga en hel natt och vänta på att bli snittad.. Nja, det är väl inte det roligaste precis, jag menar, hur mycket skulle jag sova under den natten.. Så fick det bli, så de gjorde i ordning allting för att operera mig under kvällen i stället och kl 20.30 kom de och körde mig till operation. Strax efter 21.00 började de med att bedöva mig och 21.18 är vår lilla Alma född.. Ganska otäckt var det att bli förlöst med kejsarsnitt men allt flöt på bra ändå... De fick sätta ett dränage i magen på mig för jag var väldigt lätt blödd.. Strax innan 22.00 var allt klart och de körde mig till IVA där jag fick ligga under natten.

****

Sov inte så många timmar denna natten vill jag lova men jag minns inte heller så mycket, tyckte jag var klar i huvudet när jag låg där men minnet från natten är ändå borta. Sambon var hos mig en stund och berättade vad som hänt och hur det var med henne och allt var bra. Kommer ihåg att det var fler förlösta mödrar där och papporna kom med deras barn och de skrek och skrek dessa barnen och jag tyckte det var ganska så jobbigt får jag erkänna.. Vid sex-tiden på morgonen kom de och hämtade mig från avd 11 och körde mig direkt till Alma och gissa om jag grinade! Var inte där så himla lång stund för jag var så trött och sen började jag må illa så jag fick åka till min egen avd och sova..

****

Hela Onsdagen sov jag! Jag sov och sov och sov.. Pratade lite i telefonen och åt lite också men så mycket mer hände det inte under dagen. På kvällen tog sambon mig i rullstolen och vi gick till Alma igen.. Ganska svårt att förstå allting får jag erkänna, allt hände ju så himla snabbt!

****

Torsdagen kom och jag var hos Alma två timmar på eftermiddagen, sambon åkte hem och hämtade mer saker under tiden och sen senare på kvällen fick jag ha Alma på bröstet för första gången!! Vilken känsla!!! Jag njöt i fulla drag och gråt,gråt och gråt såklart.. Läkaren kom och berättade att de röntgat henne och att det ser ur som att det är något stopp i magen på henne. Han hade skickat bilderna till Göteborg och det kanske kunde bli så att vi var tvungna att åka dit.. Jag och sambon sa så fort han gått att det blir alldeles säkert Göteborg för annars skulle de inte säga det på det viset. Halv två på natten kom läkaren in och berättade att Alma ska flyttas till Göteborg, men inte förräns till morgonen..

****

Fredagen började med att vi fick packa allt igen, Alma skulle få åka helikopter och vi taxi.. Men precis innan vi skulle åka blev allt ändrat och vi alla fick flyga istället! Kändes lite som doktorn kan komma om ni minns det programmet.. 2 piloter, en läkare, en sköterska, sambon och jag.. Ja å Alma såklart.. Resan tog typ 20 minuter och allt gick smärtfritt! (förutom med lilla mig då som var ganska ny förlöst och hade ont och var nog den mest instabila männsikan på jorden, just då) Landade säkert på Säve flygplats och gumman blev hämtad av ambulans och vi av en läkarbil.

Kom till Östra Sjukhuset och fick tillslut ett rum på avd 315, en våning under Alma.

****

Här har de så bra hand om oss så.. Jag och sambon har ett rum utan tv,radio och vatten men vi vet att Alma är på ett av de säkraste ställena just nu så vi klarar oss utmärkt! Det har än så länge inte blivit någon operation, utan de har röntgat henne här med och passagen ser ut att vara helt fri så i går kväll började de ge henne mjölk genom sonden igen.. Än så länge har hon fortfarande inte bajsat men vi väntar med spänning på det.. Hoppas såå att hon bajsar spontant och att det inte tillkommer något mer..

****

Kram!!!!!